Tullesbo Morgans - Läs mer

Så går det till med herrarna i hagen

Del I – Letandet efter kärleken

av Helén van den Born (publicerad i Morganbladet)

En titt i de stora, mörka ögonen och hon var såld. Det var kärlek direkt.
Och kanske kände han likadant, för kort därefter står han på gårdsplanen och vill flytta in.
Men hon har redan sambo och barn – så vad händer nu? Kan de två männen samsas och vad händer när det väntas tillökning på gården?

Följ förvecklingarna i Morganbladets serie om ett år på en hästgård utanför Lund.

- Kom ihåg detta, säger han någonstans från djupet av fåtöljen. Ett år! Det tar ett år, sedan sitter vi där med en Morgan.

Han återvänder till Sportspegeln efter uttalandet som skakar mig djupt.

- Hur kan han skoja om en sådan sak? Skulle vi köpa en Morgan? Bah!

Jag stirrar ut genom lägenhetsfönstret och lyssnar på de högljudda studenterna som med klirrande påsar passerar nedanför på gatan. Minnena från tidigare hästår rullas upp ett efter ett; jag vänder blicken mot datorn och tittar på texten som startade diskussionen om hästar och som fick sambon att förutspå ett köp av en Morgan.

”...hör av dig om du vet något om Country Boy... Anne Marie Eriksson”.

Ibland är det kusligt hur allt hänger ihop och hur liten världen är. Tidigare på dagen träffade jag den nya stallchefen på Torns, där vi har vår welsh uppstallad. Stallchefen kommer från Östergötland där jag också har bott, så givetvis kom vi att prata folk och gamla hästar. Hon kände Anders Carlsson och visste mycket väl vem Country Boy var – min älskade häst som bar mig och stred med mig på tävlingsbanorna i slutet av 70-talet.

Country Boy betydde allt för mig. Han blev min första stora hästkärlek och när han dog i tarmvred tog det mig så hårt att såren aldrig riktigt läkte. Ingen häst som jag ägde, eller tävlade därefter tog samma plats i hjärtat som han gjorde. Jag har kvar tagel från hans man i en burk och efter alla dessa år suger det fortfarande till i magen när jag tänker på honom.

En flodvåg av känslor strömmade därför fram när någon mindes Country Boy och ville diskutera honom med mig. Att jag dessutom var extremt hästsugen efter några års frånvaro på hästscenen gjorde inte saken bättre. Mina flickor Erika och Olivia hade precis fått en ponny, som nu upptog allt större del av vår fritid.

Samma kväll, fortfarande rörd över diskussionen om min morganhäst, sätter jag mig för att leta på nätet efter lite info om Morgans och för att kanske få lite grepp om hur det ser ut för rasen i Sverige idag.

Jag landar på Svenska Morganhästföreningens sajt, klickar på Diskussion och ser raden som får mig att stumt stirra på skärmen:

”...hör av dig om du vet något om Country Boy... Anne Marie Eriksson”.

I tio år har ingen sagt ett ljud om Country Boy och så nu detta! Skojar någon med mig?

Jag svarar Anne Marie i lätt euforiska ordalag om Boyen och sedan förändras livet.

Vi skriver december 2000.

Min älskade livskamrat Jan, visste givetvis att det var kört. Helkört.

Ponnyn Highlander, Hajen kallad, huldades mer än något han förr sett. På familjens alla anteckningblock står det Hajen, omringat av små hjärtan. På kylskåpet hänger foton av Hajen och familjens minsting: Rhodesian Ridgebackhannen Copy. I Jans skor ligger halmstrån, i bilen luktar det gyttja och stöv och i kylskåpet ligger stora sprutor med maskmedel.

När jag nu stirrar framför mig och halvyrar om Morgans så finns det ingen återvändo: Vi intensifierar sökandet efter en gård. Lägenhetslivet i Lund är passé.

I Skåne tar folk två miljoner för ett garage om det finns något tunnland mark som hänger med i köpet. Potentiella hästgårdar slåss köparna om och säljarna skrattar hela vägen till banken när de lyckas sälja den gamla ladan för mer än vad de får för tjugo betskördar.

Vi har kört på så många grusvägar och tittat på så många ruckel att jag dels kan omgivningarna bättre än Lantmäteriet, dels har gett upp hoppet om att träffa på en ärlig fastighetsmäklare.

Två gånger bestämmer vi oss för att slå till: Första gången luras vi vid anbudsförfarandet och andra gången hittar besiktningsmannen hussvamp i källaren. Desillusionerade bestämmer vi oss för att ta en paus i sökandet. Det tar på krafterna att leta efter paradiset.

Jag bestämmer mig för att kika lite på Morgans  istället. För någon gång kanske, kanske så har vi en egen gård och då kanske, kanske kan jag köpa en egen häst. Men bara kanske. Och man kan ju alltid titta...

Jag letar Morgans på sajter, i tidningar och via kontakter. Jag letar och fattar ingenting. Jag har legat av mig. Jag kan ingenting längre. Varken om härstamningar, om priser eller vilka människor som är hästaktiva längre. Jag mailar Anne Marie Eriksson.

Tålig som en småbarnsmamma hjälper hon mig. Svarar på frågor och tipsar. Hon skriver till salulistor och skickar material om Morganhästföreningen.

Jag löser medlemsskap och känner det som om jag köpt en lyxkryssning för hushållskassan. Jag säger ingenting till Jan. Jag ska ju ändå bara titta på hästar, inte köpa.

Anne Marie har haft ett styvt jobb att försöka matcha mina krav på hur hästen jag letar efter ska se ut: kraftig med bra stomme men ändå graciös, mycket motor, högrest, bra rörelsemönster och trehundra önskemål till. Jag sållar i till salu-listorna och bestämmer mig för att åka och hälsa på några uppfödare.

En dag i mars gör jag mig ett viktigt ärende till Sävsjö och hälsar på hos Ericsons. De har en fin liten hingst som jag givetvis fastnar för. Bra ögon och knyck i nacken. Men han är liten. Jag har inte riktigt vant mig vid tanken på att gå under 150 centimeter än. Jag avvaktar men håller kontakten.

Om det var helkört förut, så är det totalkört nu. Jag har tittat på en och kan inte sluta. Anneli Sätter Wangenfors skickar foton och berättar om de hästar hon kan tänka sig att sälja. Jag studerar bilder, drömmer och kör till Skinnskatteberg.

Anneli visar två som båda ser bra ut. Men... inte riktigt ändå. Det ska kännas i magen när det är rätt. Den ena, hingsten, är av den slankare linjen och jag har inte släppt kraftighets-tanken än. Den andre valacken är riktigt trevlig, men fyra år och oinriden. Och jag vill ju rida nu! Nu! Jag funderar vidare, men håller kontakten.

Jag ringer till några uppfödare och hästägare som bor lite för långt bort för att jag snabbt ska kunna kvista dit. Sven Andersson på Harby Gård utanför Eskilstuna har en häst som jag genast satte ett kryss för i min lista. I Anne Maries mail beskrivs han så här: Sven kan också tänka sig att sälja en 7-årig valack, Harby Davidson (också med Highover Primrose på mödernet o e Tronshagens Figure samma hingst som är far till Björketuns). Han är rejält stor och reslig. Han vann BIS på MorganRiks 98. Han är inriden western hos en känd amerikansk tränare här uppe i Ulricehamn, Rick Lemay. Han var också med på International Police and Firegames 98 och reds då av en kvinnlig polis (westernklasser).

Jag ringer Sven. Vi pratar länge, men jag måste tyvärr avvakta. Davidson är för dyr.

Sommaren närmar sig. Jag börjar bli olidlig tycker mina barn, eftersom jag inte lämnar ponnyn ifred. Jag pysslar mer än vad de gör och har börjat köra honom. Oh, ljuva hästliv! Varför har vi ingen gård?

Så i juni hittar vi paradiset. Två mil utanför Lund ligger det lilla pyttehuset i den mest fantastiska omgivning. Vi frångår alla våra principer och säger att vi ska ha det. Gården tillhör baron Gyllenkrok och slottet Björnstorp, så köpa är uteslutet. Vi måste hyra. Adjöss till det första kriteriet vi hade.

Huset är litet, flickorna måste dela rum. Skit i det. Vi kan ju alltid bygga till.

Stallet är för lågt i tak. Äh, hästarna kan huka.

Det finns ingen hägnad mark till. Så vaddå – kusarna kan väl gå i trädgården till en början.

Så flyttade vi då – till Ryhus med ponny och hund i bagaget. Sommaren blev kaotisk: Hajen fick gå i trädgården eftersom bonden som hade arrendet inte vill släppa till mark - trots att godset lovat bete, huset var i betydligt sämre skick än vad vi kunnat ana när vi synade det, de fyra rummen i huset blev tre när hantverkarna var färdiga, när kontraktet på huset kom tillbaka var hyran 500 spänn högre än överenskommet och när det regnade upptäckte vi att logen läcker som ett såll. Oh, ljuva hästliv! Varför sa vi upp lägenheten?

Men nu var det ju kris. Vi kan ju inte ha en ensam häst i trädgården! Visserligen såg det inte ut att gå någon nöd på Hajen när han käkade rosor, salvia och gräs om dagarna och pizzakanter med oss om kvällarna. Men jag tyckte mig ana att han nog ville ha sällskap av en Morgan. Jag är faktiskt säker på att han ville det. Han viftade på svansen när jag frågade.

Fram med till salu-listan igen.

Jag körde till Falcks i Kristianstad och hittade en ettårig hingst som nog kan bli något. Men nä – jag vill ju rida nu!

Efter flera kontakter med andra hästsäljare, och inget napp, ringer jag Anne Marie med gråten i halsen.

- Kan jag inte få hälsa på dig och klia dina Morgan-hästar bakom öronen? Jag vill bara gosa och titta lite?

Jag åker till Anne Marie i Vårgårda. Efter en timmes gosande och storögt beundrande av hennes nyfödde hingstföl har jag köpt en Morgan. Tjohoo!

Jag kan inte rida honom på tre år. Jag vet inte om han blir kraftig. Jag vet inte om han får den rätta knycken i nacken. Jan vet inte om han har motor. Men skit samma - Han är underbar! Lyckänge Escudo ska komma till oss på hösten, när han vuxit till sig lite och lärt sig äta på egen hand.

Jaha – och nu? Jag är fattig och har fortfarande ingen häst att rida. Jättesuck. Vad har jag gjort?

Så tänker jag till och kommer på att dottern nog håller på att växa ur Hajen. Jag går och drar i hennes ben när hon sitter på hans rygg. Oj då, så lång hon ser ut! Hon kommer att behöva en ny häst snart. Jag måste leta efter en bra valack till henne. Fram med till salu-listan igen.

Jag har nu strukit över så många hästar och ringt så många samtal att jag börjar om överst på listan igen. Jag ringer Sven.

I början av september 2001 åker jag till Harby Gård för att titta på David, som Harby Davidson kallas. Jag struntar i att han är dyr. Jag ska titta.

När vi stannar bilen på gårdsplanen möter Sven med ett leende och frågar om vi vill ha en kopp kaffe. Kaffe? Är han galen? Visa mig hästen!

Sven inser att han fått besök av en galning och går till stallet. Han pratar vänligt, men jag hör knappt ett ord. Var är hästen? Jag känner på mig att det står ett underverk i stallet. Jag kan inte förklara varför, men jag blir nervös.

Längst in i stallet står en fux och kikar under lugg genom gallret. Vilket monster! Jättestor! Bra.

Sven tar ut honom och jag stirrar in i två tefatsrunda mörka Morganögon. Nu var det Superkört. Sven hade kunnat rulla ut honom på hjul och jag hade inte märkt något.

Ögonen var rätt, utstrålningen var enorm. Honom ska jag ha!

Hade jag varit lite mindre förälskad hade jag naturligtvis funderat en gång till när David handlöst kastade sig bakåt när vi lyfte vänster framben. Jag borde kanske funderat två gånger när inte hovslagaren heller kunde lyfta vänster fram. Tre gånger när inte veterinären heller kunde lyfta det eländiga benet.

Jag såg, men funderade inte. Hästen hade ju stått ohanterad ett tag. Sven berättade ju precis som det var. David är sommarprillig tänkte jag. Allt löser sig.

Dagen därpå ringde jag Rick Lemay och förhörde mig om David: ”He´s a very nice horse. I haven´t got a bad word to say about him”.

Jag ringde Sven och la ett bud. Sven accepterade och jag höll på att smälla av.

Det var inget mot vad Jan gjorde.

Jag skulle kanske berättat för honom när jag löste medlemsskap i Morganhästföreningen så att han kunde förbereda sig?

Men Jan tog det trots allt som en man: En tålig, optimistisk man som aldrig förr upplevt vad det innebär att vara sambo med en kvinna som har en passion för hästar. Jan trodde att vi skulle åka till Italien den hösten. Vi åkte till Lantmännen i Veberöd. Många gånger.

Jan trodde att hushållspengarna skulle räcka till Parmesan. De räckte till Stalosan.

Jan trodde att jag skojade när jag sa”jag går till stallet och kommer tillbaka om två timmar”. Jan tror fortfarande att jag skojar om jag säger att jag kommer tillbaka om två timmar – jag kommer aldrig förrän om tre timmar.

Efter alla mina hästletarmödor hade jag nu hittat mina älskade Morgans. Men ingen har ännu  kommit till gården.

Escudo ska växa lite till och David – tja, veterinären såg inte alls genom fingrarna med att David kastade sig när vänster framben lyftes. Ingen godkänd veterinärbesiktning med andra ord. Sven ringde hovslagaren. Jag väntade. Inget hände. Sven ringde hovslagaren igen. Jag väntade och en månad gick. David kastade sig igen och jag funderade inte en sekund på att backa från köpet.

Sven ringde Strömsholm och beställde tid för frambensröntgen.

Veterinären tog en titt på David och sa att det var den friskaste häst han sett på Strömsholm och att hästen har en fix idé. Sen gav han David ett godkänt veterinärintyg.

Jag ringde en hästtransportör för nu ville jag ha ner hästen bums.

Den 1 oktober, mitt i natten, kommer David till Ryhus. Jag är så nervös att hästtransportkillen klappar mig på axeln och frågar om jag behöver sätta mig ner. Han backar ut David som ser förfärlig ut efter den långa resan. Stackars häst, vad har jag utsatt honom för?

Skavd och blodig i rumpan, svett-tovig i pälsen och stressade ögon. I boxen äter han upp all halmen i en rasande fart innan han lugnar ner sig. Grannen kommer och glor. Hon säger inte ett ord om att det är en fin häst jag har köpt, utan ser nästan chockad ut.

Jag är lycklig.

Dagen därpå mailar jag Anne Marie:

David anlände igårkväll. Genomsvettig och dödstrött, men orkade ändå vara tillgiven och lite nyfiken. Nu springer han och ponnyn omkring i hagen med krökta nackar, frustande näsborrar och rejält schvung i stegen. Härligt!

Min hovslagare kommer och hälsar på. Inte heller han säger att det är en fin häst jag har köpt.

Veterinären kommer för att vaccinera. Hon säger att han ser ut som ett halvblod med kallblodsben. Inte ett ljud om att han är fin.

Jag struntar i alla surbollar och älskar vår nya häst. I någon dag eller så. Sen hatar jag honom. Nästa dag älskar jag honom igen.

David har fått flyttnippran – han trampar runt, är stirrig, äter upp allt han kommer över, trampar ner mig, håller på att terrorisera ihjäl Hajen, kastar sig när han ska skos och går som en gammal galoppör när han ska ridas. Samtidigt är han det gosigaste jag har sett i päls, är nyfiken som få, försöker vara till lags, gör sitt bästa när man ska rida honom och är söt som sockervadd.

Jag försöker hålla humöret uppe och är glad att jag åtminstone har något att skritta på i skogen – något annat håller inte våra, Davids och min, omusklade kroppar för.

Slutet av oktober. Sakta men säkert lugnar så David ner sig och jag börjar känna att jag oreserverat är glad för hästköpet. Jag är glad i några dagar. Sen springer David genom det nya, fina och dyra staketet.

Jag hörde troligen fel när jag pratade med Rick Lemay. Han sa nog: ”He´s a bajs-horse. I do only have bad words to say about him”. Jag borde lära mig att lyssna bättre.

Jag mailar Anne Marie:

Idag har jag en bättre begagnad morganhäst till salu. Har allvarligt funderat på att gratis skeppa Herr David till Afghanistan så att han kan avlasta de stackars överbelamrade åsnorna jag har sett på teve. Springer man genom det nyuppsatta elstängslet så att matte måste stå i storm och stängsla om ett halvt hektar bete, då ligger man lågt i värderingen några dagar vill jag lova. Nu börjar jag dock tina efter genomblåsningen och har därmed blivit lite snällare; jag kanske nöjer mig med att låta honom gå ponnyridning på någon loppmarknad, så att han lär sig veta hut grabben.

Jag skulle kanske köpt en shettis istället?

Jag fortsätter min ridträning, men David svettas ymnigt bara jag tar fram sadeln så jag bestämmer mig för att klippa honom. David bestämmer att jag inte ska klippa honom, utan han mig. Efter två timmar har jag klippt fyra hack på bogen och hästen ser ut som om han har både tbc, fläcktyfus och skabb. Han får se ut så där. Jag har för dålig livförsäkring för att fortsätta. Jag hatar honom.

Början av november: David trampar av en framsko.

Jag kämpar vidare med ridningen. Börjar travarbeta och försöker få hästen att inse att vattenpölar varken bits, stryps eller ens nafsar efter hästben. David tror mig inte.

Jag mockar när David står i boxen. David tror att jag ska slänga honom på gödselstacken och anfaller grepen.

Jag försöker lasta David så att vi kan börja träna i ridhus. David tror att jag ska sälja honom och backar upp på gödselstacken. Jag lämnar honom där.

Jag försöker hoppa över några höbalar på stubbåkern. David tror att jag är blind som inte ser att det ligger ett hinder ivägen. Han räddar situationen genom att skutta två och en halv meter rakt upp i luften. Jag spetsas på hornet och lär mig att man inte kan hoppa med en westernsadel.

1 december: David trampar av en framsko – igen.

Jag mailar Anne Marie: Jag är säker på att det kommer att bli något bra, om ett år ungefär.

Anne Marie anar min desperation och mailar tillbaka: Någon nybörjarhäst är han ju

inte, och jag tror starkt på att Du kommer att utveckla honom till en mycket spektakulär Morgan.

Jag älskar Anne Marie.

Lugnet i form av en skånsk vinter lägger sig över oss alla på Ryhus.

Isen, snön och blåsten gör att vi får öppna klappar, tända brasor, skotta snö, dricka whisky och rulla oss i halm ( i nämnd ordning)  istället för att kämpa på skogsvägar för att bygga muskler och flås.

I mitten av februari börjar vi rida ordentligt igen och David visar så smått att det finns en riktig häst under den långa vinterpälsen. Ryggen börjar sakta bli lite fastare och magen har lyft några centimeter från golvet. Han kråmar sig allt mer när han är ute bland folk.

Jag försöker lasta honom och han går in.

Jag rider i ridhus och David väcker beundran bland åskådarna. Ingen har någonsin sett en Morgan. David känner trycket och kröker på nacken.

Jag mockar när David står i boxen. David tuggar hö och lyfter på hovarna så att jag ska komma åt ordentligt.

Jag galopperar mot en vattenpöl. David plaskar rakt igenom.

Grannen kommer och kikar på David. Hon säger att han är fin.

Hovslagaren skor David och är nöjd med hur hans hovar har vuxit och säger att han har fantastiska väggar. Han tycker att David är fin.

Jag blir öm i hjärtat när jag ser David i boxen. Han känner det och stoppar huvudet innanför min dunjacka.

Jag älskar honom.

Mars 2002: Det är vår i luften och livet känns lättare. David och Hajen trivs bra tillsammans och jag har bokat tid hos en tränare. Jag måste ju lära mig att rida western. Det duger inte att kasa runt som en gammal hoppryttare resten av livet.

Vad kommer tränaren och quarterhästuppfödaren som aldrig sett en Morgan, att tycka om David?

Vad ska vi göra åt hemligheten som Ryhus har avslöjat för oss?

Och Lyckänge Escudo är på ingång. Vad säger Herrarna i Hagen om det?

Svaren får du i nästa avsnitt.