Tullesbo Morgans - Läs mer

En sjuk sommar

Publicerad i Morganbladet – Del 2

av Helén van den Born, photo by Claudia Irmer

Så blev det sommar och ännu en Morgan flyttade till gården. Men han får flytta vidare om en månad. Och det ska även våra andra hästar göra.

Ja, snart går flyttlasset igen för de morgans som installerat sig på vår gård. Men de är inte de enda som lämnar stället – hela familjen följer med. Det visade sig nämligen i våras att den fina illgröna färgen som prydde väggarna i huset när vi flyttade in, var väl vald: Den både matchar och döljer möglet som huset är fullt av.

Grattis till oss alltså, som letat hus i två år och hittat paradiset här trodde vi. Det visade sig vara ett ruttet ställe, i dubbel bemärkelse.

Vi flyttade in i torraste sommarmånaden, trodde på löftena att huset var väldränerat och litade på att hyresvärden skulle fixa det som behövde åtgärdas. Det skulle vi inte gjort. Källaren har svämmat över ett otal gånger, kläderna luktar, möblerna möglar och vi snörvlar.

Ut på husmarknaden igen – en sån tur att vi bara hyr!

April 2002 Mitt i mögelkaoset är så Lyckänge Escudo på ingång. Och han är så efterlängtad. I hagen går redan ståtlige morganvalacken Harby Davidson och småbufflar med kompisen welshvalacken Highlander. Helan och Halvan som ständigt letar bus.

David är väldigt rangstark och har problem med att Hajen inte visar vederbörlig aktning för storlek och välvässade tänder. Men Hajen är en tuffing, och dessutom flera år äldre så han backar inte i första taget. (Eller jo det gör han – han backar in i Davids mage, vilket ibland ger en stunds respit från Herr Höghets översittarfasoner).

Herregud, hur ska lille Escudo klara av de grabbarna? Jag våndas för hur det hela ska gå, och tänker på det lilla hingstfölet som jag köpte för drygt tio månader sedan. Visst – uppfödaren Anne Marie Eriksson har mailat bilder, skickat videor, mätt mankhöjd och gett rapporter. Men det är ändå svårt att föreställa sig; vad kommer att kliva ur transporten, egentligen?

Så kommer efter lång väntan, dagen då transporten med Escudo rullar in på gårdsplanen. David och Hajen håller på att smälla av i sina boxar, Anne Marie säger hej, ler och fäller ner lämmen på transporten. Och ut kommer....

Ut kommer....

Ett litet vinterruggigt, storögt, långbent och nyfiket underverk! Min Morgan! Wow!

In i stallet, hälsa på pojkarna och vila. När en ny dag gryr börjar prövningarna.

Jag sover gott den natten. Jag drömmer om en mörkhårig kille med sammetsblick, spelande muskler och gott humör.

När jag vaknar ligger sambon Jan bredvid i sängen och kikar på mig med sina vackra ögon och hans mörka hår är härligt rufsigt. Jag pussar honom godmorgon och smiter ut till stallet. Och tänk – där finns han, killen i mina drömmar!

Lille Escudo visar sig ha problem med självuppfattningen: I en dryg vecka uppvaktar han intensivt David. Han kröker på nacken, blåser upp sig, frustar och försöker kärleksbita David i nacken. Men oj, oj, oj vilken felbedömning Escudo gör i sitt val av partner. Snacka om att mucka med fel kille!

David visar varenda tecken i alfabetet – bakåtstrukna öron, stirrande blick, blottade tänder, skumpande rumpa, utfall med frambenen – för att etablera rang och ålder. Men icke. Escudo uppvaktar träget Herr David. Hajen håller sig klokt på avstånd och snor åt sig allt gräs under tiden.

Efter några dagar inser Escudo att det nog är något galet i hagen, och att det kanske till viss del beror på honom. Så när David än en gång tänker tala om att han inte vill ha Escudo hängande i rumpan, så sänker lille E framdelen och huvudet, trycker svansen mellan benen och börjar klappra med tänderna. Och se – det fungerar! David nosar igenom Escudo och sen är det bra. Sedan dess är de oskiljaktiga.

Nyckeln till att få 1.62 cm kraftiga David att samarbeta, är att beundra honom. Han är en riktigt fåfäng herre som inte gillar att bli utmanad eller satt i andra hand. Men bejakar man hans ego så ställer han upp på vad som helst. Alltså: Föl som underdånigt klapprar med tänderna, gillas starkt. Så sänd era bångstyriga, klapprande föl till David och han kommer att fostra dem med sträng hand, men försvara dem med sitt liv om det behövs. (Det märkte vi när det kom ännu en ny häst till gården.)

Så går några veckor då lugnet parkerar i hagen, men då det istället utkämpas duster i boxen. När David väl fått fason på Escudo (som nu allt oftare kallas Eskil av barnen) i hagen, så ska jag i min tur fostras av lilla hingstfölet.

Eskil nafsar, trampar, nafsar igen och knuffar som om han är en vilding från urskogarna. Men det vet jag ju att han inte är: Han är en väluppfostrad snygging från Vårgårda. Uppfödare Anne Marie har skvallrat, så jag vet vad som finns där i skallen hos den pliriga fölungen som nu testar mina gränser.

Förr sysselsatte jag mig med att ta hand om problemhästar; jag tog emot unghästar för inridning och fostrade bråkstakar. Hur orkade jag? Och hur höll jag mig hel under alla de åren? När Eskil får in en okalibrerad lyckospark som träffar min högra hand, inser jag att jag troligen var galen, och är på god väg att bli det igen.

Min älskade lille Eskil är seg och envis som en pilkvist. Han vet vad som gäller, men kan inte låta bli att smaka lite, lite grand på låret. Och han kan inte låta bli att skutta lite extra högt när det ska promeneras bakom min rygg.

- Va, moi? säger de stora ögonen när han skuttat alldeles för nära nackhåren på mig och jag vänt mig om för att stirra stint på honom.

Men inom mig ler jag, och det känner Eskil. Han vet att jag inte vill knäcka den där pilkvisten till pojkvasker. Att jag älskar en väluppfostrad häst, men som ändå har bus och vilja kvar. En sån tur att jag har hittat tillbaks till Morganrasen!

Maj 2002 Så en morgon är det en sorgens dag på Ryhus.

Hajen ska lämna oss.

Vi har pratat om det i ett drygt halvår, så förnuftet vet att det är dags – men känslorna! Hajen är en hyrhäst, som vi haft i flera år. Han är dyr att hyra, och köpa får vi inte. Jo, om vi hittar en likadan häst till ägaren som har det som affärsidé att hyra ut ponnisar. Naturligtvis hittar vi ingen likadan som Hajen. Vi har bönat och bett om att få köpa och erbjudit bra betalt. Men no, hans ägare är en stenhård affärskvinna.

Det vi hittills betalat i hyra hade räckt till minst en ny häst, så när flickorna dessutom börjar växa ur honom, är det dags. Hajen får åka. Vi hoppas på att han får pensionera sig hos oss.

David är alldeles utom sig när transporten lämnar gården. Hajen ropar tillbaka och jag känner hur det stockar sig i min hals. När så grannarna hejdar oss för de vill ta ett sista farväl av Hajen, så brister det för mig. Jag gråter hela vägen upp till Halmstad. Jag lastar snyftande ur Hajen och gråter hela vägen hem.

Jag ska aldrig mer hyra en häst.

Hemma i hagen betar David och Eskil lugnt. Hästar är kloka och pragmatiska och jag söker tröst hos dem.

Men nu är det kris – vi har bara en ridhäst på gården och en tom box. Skandal!

Jakten på en ny morgan inleds. Visst – jag köpte David till dottern Erika, men hon kan glömma att få honom. Han är alldeles för rolig att rida (dessutom inte helt lämplig för en junior, om jag ska vara riktigt ärlig). Men var hittar man en välriden, mjuksinnad och storleken mindre morganvalack till salu för en hyfsad peng?

Vi lyckas inte och bestämmer oss för att vänta och leta i lugn och ro. Men när vi blir erbjudna en westernriden arabherre i sina bästa år, åker vi för att titta. När vi svänger in på gården utanför Tomelilla, ser Erika hästen först och ropar ”ååhhh, mamma han är ju jättesöt!”. Saken är alltså avgjord redan innan vi klivit ur bilen. Det vet man ju – första intrycket är oftast det rätta.

Erika blir helkär i araben som heter Balzar, men kallas Pilten. Han visar sig vara en perfekt flickhäst: artig, lydig, charmig och med snygga rörelser. Hela ben och en bra skalle. Dessutom 148 cm, så om Erika vill, kan hon ponnytävla honom i både hopp och dressyr. Flocken ska alltså utökas och stabiliseras till tre igen.

Stackars Pilten har, liksom många skimlar, alltid varit hackkyckling, så jag får ont i magen när jag tänker på Davids översittarfasoner i hagen. Men Pilten är klok. Han har varit med förr.

Efter några timmar i hagen med Eskil (inga problem) är det dags för Pilten och David att träffas på tu man hand.

David ignorerar Pilten och skriker efter Eskil. Alla tre måste ut. Suck.

David jagar Pilten, och Eskil lär sig hur man gör.

Pilten rår på Eskil, som får sig några snälla oskodda tjongar.

Pilten springer undan för David. Klokt. Eftersom Pilten inte utmanar David så går assimileringen snabbt.

Tres amigos – fux, vit och svart – regerar på gården.

Juli 2002 Sommarvärmen belägrar gården. Hästarna hänger med huvena, lufsar mellan vattenbaljan och utestallet, och vill helst komma in och vila i stallsvalkan. Hundarna ligger utslagna på trappan och går in under köksbordet när solen blir obarmhärtig. Barnen åker och badar och glädjer sig åt kattungarna som obekymrat, likt små radiobilar, upptäcker världen på stallbacken. Jan och jag sitter i bilen och svettas och letar hus.

Modet är i botten. Husmarknaden är fortsatt tuff, börsen faller och på Ryhus klättar möglet allt högre upp på väggarna.

Men David är i toppform. Välmusklad, tillmötesgående och uttrycksfull är han mitt stora glädjeämne mitt i huseländet som tynger sinnet.

Så rycker David av en baksko samtidigt som min hovslagare skadar sig och inte kan jobba. Okej då – jag ger David hel sommarsemester några veckor, något han uttnyttjar till att genast äta upp sig till en ensilagebals storlek och att tappa formen helt. Jag letar förtvivlat efter ny hovslagare och lyckas till slut få en att göra en insats på sin semester. När jag så äntligen kan börja röra på David igen, har han glömt allt. ”Jag är tjock och kan inget”, lyckas han med all önskvärd tydlighet förmedla när han tungt och stelt skrittar runt i skogen.

Megasuck. Tålamod, det är bara att börja om från början.

Och glöm MorganRiks, David är helt ur form och vi ska dessutom flytta. Vi tror nämligen att irrfärderna i Skåne har gett resultat. En flytt kan vara nära förestående. Men lugn i sommarhettan – vi har varit nära förr. Nu håller vi oss helt coola tills alla papper är påskrivna.

Augusti 2002 Vi har alltså hittat en gård som vi kan tänka oss att slå till på. Men det är ett andraval. På våra husletarturer har vi nämligen slagit våra lovar kring en gård som vi vet ska säljas, men som vi inte har fått se invändigt. Ägaren är i Frankrike och nycklarna finns i Danmark. Och vi kan ju inte köpa utan att ha sett stället invändigt, alltså får det bli nästbästa alternativet. Vadsomhelst, men inte en vinter till i mögelhålet där vi bor nu.

En torsdag, två dagar före besiktning av nästbäst, ringer jag greve Ramel på Övedskloster (som äger allrabäst) för att tala om att nu – tyvärr, vi kan inte vänta längre på att få se drömgården invändigt. Nu köper vi ett annat ställe.

På fredag morgon är nycklarna hämtade i Danmark, vi tittar vid lunchtid och köper på eftermiddagen.

Vad har vi gjort!?

Jippie! Eller?

Vi har köpt vårt drömställe. Där finns det plats för mååånga morganhästar. Kanske är det inte just så som Jan definierar drömstället, men han förlåter mig nog.

Allt som behövs är bara stallinredning, hagar, ridbana, en totalrenovering av bostadshuset och lite till. Men det är vårt! Möglar det så är det vårt mögel.

September 2002 Om en dryg månad går flyttlasset och sakta men säkert börjar en lyckokänsla infinna sig: Det är sant! Vi har köpt Tullesbo Gård. Tre års letande är slut.

Eskil är 16 månader och har vuxit till 145 centimeter. Han är en riktig gosegris, som kommer från långt bort i hagen när man ropar och som kan kela i timmar. Han lägger sig gärna ner i boxen och vill bli kliad på magen. Han är mitt lilla underbarn, och jag berättar gärna för alla som vill höra på, hur vacker och ståtlig han kommer bli när han blir stor.

Men nu har jag ett annat problem, och det är min pappa. Han ska flytta med oss till Tullesbo och väl där vill han också ha en häst. Vilket ju är jättekul, problemet är att han suktar efter David. Jag märker det nog.

När vi rider ut tillsammans tar jag Pilten och pappa David, vilket går utmärkt. Men jag släpper inte David, aldrig i livet. Jag får be Anne Marie att skicka ner nya till salu-listor igen.

Hur ska det nu gå med flytten? Hittar David formen igen och kommer han att ställa upp i den månadstävling som WRIS ordnar? Hittar pappa en morgan och vad är det för hemlighet som Jan går och bär på?