Tullesbo Morgans - Läs mer

Den ljusnande framtid är vår

Publicerad i Morganbladet - Del 3, Om Tullesbo Gård och nystarten

av Helén van den Born

Champagne åt oss! Lyckan verkar ha hittat oss igen, åtminstone för några månader. För efter flytt och lyckorus över gårdsköpet, lämnar nu min sambo mig.

December 2002 Nu är vi alla installerade: barnen, hästarna, stallkattorna, hundarna, jag, sambon Jan och pappa - åtminstone provisoriskt. Före jul kastade vi in i hästtransporten det som kunde räddas från mögelhuset i Björnstorp, och drog. Bort från en eländig hyresvärd, mögelsnuva, förstört bohag och totaldeppighet, till outforskad Skånemark, en stor gård och ett fantastiskt livsprojekt.

Äntligen!

Lyckan blev, som sagt, hyfsat kortvarig eftersom det nu är klart att sambon Jan drar till Stockholm om några månader och börjar nytt jobb. Jättekul, säger jag tappert och doppar näsan i en målarburk så jag kan skylla mitt vankelmod på färgångorna. Men veckopendlingen ska fungera, bestämmer vi, skjuter jobbstarten på framtiden och kastar oss med dödsförakt över allt som akut behöver åtgärdas på vårt livs fynd – Tullesbo Gård.

Första projektet blir en kamp mot naturens klocka, och den väntade tjälen. Hästarna måste ha en hage. Alla planer på att bygga boxar i det gamla kostallet, läggs i högen ”vårprojekt”, eftersom jag bestämt att boxväggarna ska muras med gamla tegelstenar. Jag tror att alla tycker att jag är bäng i huvudet, åtminstone ser det ut som om de menar just det när de rynkar pannorna, suckar och säger ”lilla gumman” i en väldigt uppgiven ton.

Men jag ger mig inte; har jag nu möjlighet att förverkliga en dröm - att få leva och bo med Morganhästar – ja, då ska några tankar och idéer ut och bli på riktigt. Och boxväggar i rött, gammalt tegel är så vackert, det ser jag för min inre syn. Om jag ändrar mig i vår för att väggarna ramlar, armen fastnat i betongblandaren eller någon har sagt lilla gumman, en gång för mycket, må så vara men då har jag åtminstone försökt.

Vi bestämmer oss för att stängsla ett tunnland av trädgården: Innanför stengärdsgårdarna är det lä och vi har hästarna precis utanför huset, så att vi ser dem hela tiden. Den skånska myllan suger ner stolparna och en lagom tjusig hage hinner ta form innan vintern drar in över landskapet och sluter jorden. För att ge hästarna extra skydd mot vinden, hägnar vi in det gamla vagnslidret i hagen och fyller hela logen med halm. Ärligt talat så har nog hästarna det varmare än vad vi har det i huset. Otroligt nöjda med vår akuta arbetsinsats för hästarnas väl och ve, blickar vi nu mot boningshuset.

Vårt fina husfynd har stått obebott i fem år, och när vi efter två dagars sotningsarbete i murstockarna, rasslar igång pannan, fylls hela huset med avgaser. Vi håller på att avlida hela högen, men vi flytt int´. Har vi överlevt ett år i ett mögelhus, vore det väl sjutton om lite avgaser ska knäcka oss. Dessutom visar det sig att det är fritt blås in genom husets alla fyrtio fönster, och det är ju bra – då tunnas avgaserna ut...

Efter en vecka i ständig självmordsrök, ringer jag till sotarna igen och ber om en nödutryckning – kollade de verkligen alla stockarna? De garanterar att allt är okej, men då drar jag till med en hostattack så att sotaren drabbas av en akut ångestattack - han kastar sig i bilen och kör över till gården.

Efter några timmars rotande och en rejäl rengöring med en industrisug, har han tagit bort fem kilo murbruk som täppte till pannstocken. Dimman i huset lättar och jag vet inte om jag ska nita eller krama sotaren. Jag väljer att hosta lite extralänge, och han åker slokörad iväg.

Hem ljuva hem: Jag bestämmer mig för att fira klarsyntheten med en riktigt lång och varm dusch. Efter tio minuter skriker dottern Erika från nedervåningen att det bubblar i hennes toa och att det är en fontän som sprutar ur golvbrunnen i duschen.

Hantverkarna i mellersta Skåne fick en riktigt trevlig jul. Deras barn fick fina julklappar och familjen kunde säkert åka på en schysst julsemester, för det tror jag nog att pengarna räckte till – våra pengar. Väggar, tak, avlopp, elsystem, telefonledningar, allt fick akutfixas.

Ett tag springer här så mycket hantverkare att inte ens våra ständigt alerta vakthundar orkar ha koll på läget. När så julafton kommer somnar vi alla i varsin soffa, och minns inte så mycket mer än att det var jädrigt kallt i huset.

Samtidigt som julefriden lägger sig i våra sinnen, sveper en isande kall vinter in över Skåne och tar våra kroppar i ett järngrepp.

Pannan skakar i källaren och suger olja så att det fläktar när nålen på nivåmätaren ramlar mot noll. Jösses, hur gick det till? Oljetanken var ju nästan halv nyss! Vi, liksom 500 000 andra kylslagna skåningar, panikringer runt till oljebolagen och bönar om leverans före nyår.

I huset är det som högst 15 grader, och vi fjuttduschar och ekonomidiskar, för att klara oljan tills tankbilen kommer. Jag köper långkalsonger till hela familjen, och lägger extratäcken i alla sängar.

Dessutom rotar jag fram de extratjocka vintertäckena till hästarna, som lovar att de inte fryser, men jag tror dem inte och börjar så smått hata murade boxväggar.

Vi jobbar som galningar om dagarna (man håller värmen bäst då) och väntar på tankbilen, på kvällarna jobbar vi som galningar och väntar på tankbilen. Jag ser ett inslag på Aktuellt där en upprörd hyresgäst kräver pengar tillbaka på hyran för att hans lägenhet är så kall. Reportern ställer indignerade frågor om lagstadgad värmenivå i hyresbostäder och hyresgästen pekar med vantförsedda fingrar på inomhustermometern som visar på 17,5 grader. Jag lyfter luren för att bombhota någon, hyresgästen, reportern – vem som helst, men besinnar mig och går ut i köket för att köra ugnen med öppen lucka en stund istället.

När tankbilen väl kommer, möter jag honom i grinden med fyrverkerier och kaffe. När jag frågar om jag ska visa var pannrummet är, skrattar han, kallar mig lilla gumman, och kör utan tvekan rakt fram till oljetappen. Jag blir stel som en ispinne, och det har ingenting med temperaturen att göra.

”Det är ett törstigt hus, det här”, säger tankbilsgubben och klappar husfasaden så ömt, att jag blir gråtfärdig. Efter två veckor tror jag honom då huset käkat upp en halv kubik olja, och jag har köpt ytterligare ett lager långkalsonger till alla. Det visar sig vara omöjligt att få upp värmen över 15,5 grader.

Jamen hästarna då? När snålblåsten viner runt knutarna, så står vi inte ut längre med att ha hästarna i hage. De ser visserligen nöjda och varma ut i sin loge, men SMHI hotar med ännu strängare kyla. Vi måste bygga provisoriska boxar.

Jan och jag är bortbjudna på nyårsafton. Vi åker på lunch- och eftermiddagsbjudning, och när vi kommer hem möter vi en fullständigt slutkörd pappa. Han väntade inte på oss, utan han har spikat boxar hela dagen, och i den beckmörka nyårskvällen tar vi in hästarna i de stora, halmade boxarna. Vilken fantastisk känsla! Pappa ser ut som om han vunnit på Lotto, och när vi senare bjuder honom på Champagne, somnar han av ren utmattning. Den natten föll temperaturen ner mot 20 minus.

Eftersom vi börjat ett nytt liv på Tullesbo Gård, tycker jag att det är dags att pröva vingarna även med hästarna. Jag packar in morganvalacken David och arabkillen Pilten i transporten, döttrarna och pappa i bilen och drar mot fantastiska äventyr i grannskapet. Efter många år på hästryggen och otaliga tävlingshelger runt om i Sverige på hoppbanorna, ska vi nu kasta oss ut i western-ridningens okända värld.

Jag har läst, läst, åkt på tävlingar, pratat med western-folk och tränat på stallbacken med David. Det tänker jag fortsätta med, men man kommer ingenstans om man inte utsätter sig för nya erfarenheter och utmanar sig själv – alltså ska vi ut och tävla.

Western-ridningen drar fram likt El Niñjo över Skåne, i varenda härad vinner den sunda hästkommunikationen och den friare ridningen nya anhängare. Men mycket inom western-ridningen är likadant som inom den klassiska – alla känner alla, det bildas gäng, alla anser sig ha den rätta åsikten och man är nyfiken på nykomlingar.

När vi lastar ur hästarna på tävlingsplatsen känns det verkligen som om vi har fläcktyfus, alla vi från Tullesbo Gård. Vi känner ingen, har aldrig varit med någonstans och vi kommer från ett svart hål i universum.

Dessutom rider jag på en häst som inte liknar någon av de andra. Det tar en bra stund innan en representant för den anordnande föreningen vågar sig fram och hälsar välkommen.

När David sedan blåser upp sig och på Morganvis studsar fram på framridningen, hör jag att det viskas om rasen, när jag rider förbi läktaren. Om jag hade haft svaga nerver, hade jag nog valt att packa in hästar och barn och dragit hem igen, före första start. Men vad sjutton – vad kan hända? Vi kan ju bara komma sist och lära oss något nytt.

Men det kan hända mer än att man kommer sist. Jag lovar. Man kan till exempel hamna bakom en minishettis i första klassen.

Vem släppte in minishettisen? Varför varnade ingen mig?

Quarters, quarters och en minishettis. Helvete!

David hatar hundar, och en minishettis ser ut som en hund, om man tittar med Morganögon. Och nu har alltså någon släppt in en hund i manegen, mitt framför David!

Jag rider klassen på en dynamittunna. En strålande vacker dynamittunna, som går likt på glödande kol med en resning värdig en kung. David joggar så långsamt (försök själv rida bakom en joggande minishettis så får du se vilken hisnande hastighet en sådan håller) att jag tror att han tänker gå över i piaff när som helst. Han har ett gung och ett schvung som jag aldrig fått fram hos honom tidigare. Men om jag släpper efter en millimeter till kommer han smärtfritt ta livet av både shettis, ryttarinna och mitt nya liv på Tullesbo Gård, med en välriktad frambensspark. Jag leker med tanken att jogga förbi shettisen, men vågar inte utsätta miniekipaget för det dödshot som David då utgör för dem. Vi showar kvar på vår plats bakom vårt öde, minishettisen.

Vi vinner inte klassen. Vi kommer inte tvåa heller.

Det gör hästar som går med näsan i backen.

Jag får nog köpa en quarter.

Februari 2003 Så lämnar han mig, min Jan. Han drar till Stockholm och chefar på Dagens Nyheter, jag stannar i Skåne och chefar på Tullesbo Gård. Vi har båda helfulla dagar, så veckorna går fort, men jag måste ju trösta mig på något sätt när helgen är slut och min karl lämnar mig: Jag får dutta lite mer med mina hästar, helt enkelt.

David är alltid sugen på gos – hans uppsättning kel-gener är i toppskick; Eskils däremot – tja, det är fel-gener. Min snart tvåårige hingst är lagom svår att älska just nu. Det sprutar tillväxt, testosteron och jävelskap ur öronen på honom.

Han måste ha knaprat steroider under januari, för helt plötsligt knakade det till i hans leder och han började växa likt en valunge. Hans otroligt överbyggda rumpa drog iväg ännu mer, men framdelen hängde snart med och vips, så började han få ut steget, och det rejält. Och det har han upptäckt, för varje dag i hagen är en ny upptäcksresa i kroppsrörelser. Han sträcker ut, springer, bär på pinnar, biter David i frambenen, stegrar sig, vänder på en femöring och han ligger. Nu händer allt snabbt med Eskil och över en natt är så tres amigos dagar i samma hage slut. Eskil jagar Pilten, och det är bara att dra eltråd tvärs genom hagen och skilja dem åt. Nu går David och Eskil tillsammans, och det går än så länge galant.

Men arma lille Eskil så korkad han är just nu. Han vill gosa, men ändå bita i mina ben. Han vill följa med på promenader, men ändå gå sin egen väg. Han vill dricka vatten, men ändå vända uppochner på vattenbaljan. Han vill äta hö, men ändå sparka ut det med frambenen i hela boxen.

Pappa och Eskil har en speciell relation som går ut på att Eskil stökar till och pappa plockar upp, svärandes. Eskil kallas sällan Eskil, utan oftast blir det Pucko, och när pappa är riktigt arg på honom så är det ålahue (på riktigt bred skånska) som gäller.

En dag gör så nöden mig till uppfinnare. Eskil dansar likt en svullen ballerina bakom mig, och jag känner att gränsen för hans respekt för mig flyttas allt närmre min rygg. Inte bra. Marken är fortfarande hård som sten, så någon rundpaddock kan jag inte bygga för att kunna arbeta honom. Och att försöka vinna respekt från en tvåårshingst genom att dra i grimskaft och slåss, är utsiktslöst. Men då trillar jag över lösningen i form av en meterlång ihålig stängselpinne i hårdplast. Perfekt! In med grimskaftet och se – en Puckstång!

Eskil hålls på plats bakom mig och han kan dansa om han så önskar, utan att jag får honom i nacken. Ha!

Han må vara unghingstig Eskil med allt vad det innebär, men snygg är han. Mitt hjärta sjunger när jag ser honom röra sig, och han har vuxit till sig så bra att jag har allt hopp i världen att han ska bli det där underverket jag drömmer om. Han har en fantastisk rumpa, härliga ben och ett ljuvligt ansikte – du ser, det går utmärkt att skicka sambon till Stockholm. Man kan bli kär i hästarna istället!

Nu väntar våren och tidernas projekt ska sakta sättas igång. Stall ska - som bekant - byggas, huset ska renoveras, värmesystemet ska bytas ut, hagar ska stängslas och jag ska leta efter ett morgansto. Jag ska bara vinna på Lotto först. Men sen, vänta bara, här ska levas med Morgan i alla mina dagar!